1. Tunna vingar som bärs upp av vajrar från en mittstolpe var den vanligaste konstruktionen för monoplan. Känns igen från Bleriot XI och Fokker Eindekker, världens första flygplan som skapade ett luftherravälde.
2. Självbärande vingar krävde att de var väldigt tjocka. Junkers J1 och Fokker DVIII
3. Vanligaste typen långt in på 30-talet.
4. Samma som 3. men med många ”nischer” som var och en behandlas som individuella nischer.
5. Stjärnstagslayout, för att slippa vajrar.
6. Triplanet var mest kompakt för en given vingyta. Fokker Dr I (Richthovens mest kända maskin) hade en tjock vingprofil och slapp därmed vajrar, vilket Sopwith Triplane inte gjorde.
7. Warren-gallerverket, den slutgiltiga lösningen användes t.ex. av Fiat C.R. 42 som fanns i svenska flygvapnet på 30-talet, använde ett W-format arrangemang av stöttor, vilket gav stor styrka och lite luftmotstånd.
Efter VK1 skedde mycket litet utveckling. Under kriget utvecklades framför allt motorerna. I början av kriget låg motorstyrkan i allmänhet under 100 hk och i slutet var man uppe i närmare 300 hk och toppfarter på 200 km/h.
Efter kriget fanns det stora mängder överskottsmaskiner, plus att i stort sett alla beställningar avbokades vilket innebar att beställningar på nyutvecklade maskiner dels var få, dels ofta i mänder om något dussintal maskiner.
Vad man utvecklade var materialen och motorerna, som långsamt blev starkare. Man gick från trä till kompositmaterial (dvs trä och metall), men fortfarande var vingar och flygkroppar duktäckta. Det här är en Fairey Swordfish som flög för första gången 1934 och var i produktion ända till 1944.
Det som drev den utveckling som ändå fanns var alla tävlingar. Man tävlade London – Sydney, London – Kapstaden, Paris – Berlin, m.m. Först över Atlanten var Alcock och Brown i en Vickers Vimy
Alcock & Brown i en Vickers Vimy i juni 1919.